maddlur

Jag har länge gått och kikat på färgglada muggar nere i matbutiken men inte köpt några för att jag tyckt det varit onödigt. Men så igår så tyckte jag helt plötsligt inte det längre, jag tyckte istället att jag var värd dem. Nejnej, det var absolut inga dyrgripar, två för 15 kronor. Som hittat!! De var i en sådan perfekt storlek och i så fina färger och tänkte att det skulle passa bra nu till sommaren.

För några veckor sedan, när jag spanade in dem första gången så fanns de i betydligt fler färger, nu fanns mest bruna och beiga kvar men jag lyckades knipa åt mig två ljusblå, två gula och två vita.  Jag är väldigt nöjd och det smakade kalasbra att dricka kaffe ur dem. Tänker mig även att det här nya isteet jag köpte igår (japp, jag var värd det också) kommer passa utmärkt däri...

Iste brukar ju annars finnas i pulverform, med massor av socker i. Men det här teet är alltså i tepåse, bara att doppa ner i en mugg med kallt vatten och sedan fylla på med is. Hur smart? Har dock inte testat ännu. Men återkommer när jag gjort det, teet fanns i tre olika smaker tror jag. Ska bli spännande!

För övrigt så går jag runt och drömmer om sandstränder och vatten man kan bada i. Är liksom lite less på att gå runt här hemma i lägenheten. Det vore alldeles underbart med en liten semester! Om man ändå hade råd... (Kanske inte skulle ha köpt de där muggarna utan lagt pegarna i en sparkassa istället??)

Det vore bara så skönt att få fokusera, se och höra något annat en stund. Kom på mig själv här om dagen när vi var på släktkalas på Korvbullens sida att jag bara gick runt och hade ångest för att folk när som helst skulle kunna ställa frågan "Och hur går det för dig då Madde, har du fått något jobb ännu?". Speciellt jobbigt blev det när det började pratas om E som precis fått nytt arbete. Å herregud, tänkte jag, nu kommer snart den jobbiga frågan... Men den gjorde aldrig det. Det är så sjukt jobbigt att hela tiden behöva förklara sig och höra andras åsikter om människor som är arbetslösa och sedan behöva lyssna på olika eventuella jobb som de tycker att jag borde söka. Jobb som jag inte alls vill jobba med och inte heller är utbildad till. Jobb som bara skulle vara ett jobb och inget mer... Det är så jobbigt, man får ju frågan allt som oftast och nu börjar den orsaka ångest i mig. Jag är inte arbetslös frivilligt, vill jag bara skrika ut till hela världen! Jag vill inte vara arbetslös! Men nu är jag det och det hjälper inte att tjata om det varje gång man träffas... Jag lovar, alla lär märka när jag får ett jobb. Det är så här det måste kännas när man är sådär jättegravid och folk ringer och undrar om man inte fött barn än...

Vafaan liksom. Nä det här är så himla jobbigt. Jag vet liksom varken ut eller in längre, ska jag söka andra jobb, plugga till något annat, plugga vidare? Tiden går och jag vill bli förälder. Jag känner mig enormt stressad inombords trots att jag inte borde. Jag vet. Men nu är det så...

Det blir inte bättre av att kusiner, sysslingar, nära vänner och bekanta skaffar/har skaffat/ska få barn i år... Åååååh!

Nu skulle ju inte det här inlägget handla om barn och föräldraskap men det är sådana här tankar som ockuperar min hjärna när jag går hemma och slår ihjäl tid... Tid är nämligen allt vi har och nu går den bara åt till ingenting. Skulle lika gärna kunna vara mammaledig och gosa bebis. Då hade jag i alla fall något att göra och någon att ta hand om medan Korvis var på jobbet och när han spelar spel på datorn (Just nu är det det där nya Diablo3 eller vad det heter...).

Nä, en semester, det vore skönt det! Kanske ska gå ut och leta tomburkar...

För någon vecka sedan hämtade jag min ring. En underbar liten pjäs som jag skattar väldans högt. Den betyder mycket för mig och jag är väldigt tacksam över att jag fått den av någon som betyder mest av allt för mig.

I den här fina asken låg den, alldeles glittrande och fin. Det tog sin tid men nu är den min.   

Jag är livrädd att jag någon gång ska tappa den eller ha sönder den. Är ju expert på sådant. Jag vill ha kvar den för alltid. Min första ring. Tänk, inte trodde jag väl i min ungdoms dagar att jag skulle sitta i Enköping med någon jag håller kär och ha en diamantring på fingret...

Jag har alltid haft komplex för mina händer, tycker de är så och tjocka, klumpiga och fingrarna ser ut som små korvar. Men nu blev handen helt plötsligt en aning finare...

Tack min finaste Korvbulle!

Ibland är allt perfekt, vädret, sällskapet, fågelkvittret och kaffet. Ibland kan man inte låta bli att le, skratta, gråta och älska. Ibland låter man bli, ibland vill man inget hellre och ibland är man bara fri. Ibland hittar man ord för tillstånd och ibland gör man det inte. Ibland kliar ögonen och huvudet, håret och ansiktet. Ibland skiter man i allt pollen och är glad ändå...

Ibland är man röd i skinnet efteråt, ibland rinner tårarna bredvid glasögonen av olika orsaker och ibland vill man bara vara utomhus ändå. Ibland håller man händer tills det bildas svett, ibland tittar man bara in i någon annans ögon. Ibland ser man sig själv där, ibland inte.

Ibland ser man blåa och gröna fält, färger och vindar. Ibland är allt svart på vitt och evighetslångt. Ibland är det bara som det är och inget att göra något åt. Ibland hittar man sig, ibland tappar man bort sig och ångrar allt. Ibland vill man bli räddad och rädd. Ibland är dagen vackrare än natten.

Ibland har man fina dagar som man vill dela med sig av, ibland inte.

Det är den första Maj idag, det har väl inte gått någon förbi. Människor tågar runt i långa led och protesterar med sina viljor. Delar med sig av tankar och förbättringar, önskar.

Jag sitter här, lyssnar och lär mig utantill. Längtar efter mina vänner och försöker fylla all den tomma tiden. Så mycket tid... Längtar efter en vänskaplig promenad i solljuset, en glass på torget och lek. Längtar efter den gamla stadens promenad kring ån. Längtar efter bekanta saker, trottoarer jag känner väl och gått på så många gånger. Längtar efter träden, kronorna och att ligga i gräset. Höra alla skratten. Längtar efter att slippa känna oro, längtar efter framtiden som jag ännu inte lärt känna. Hoppas att den kommer...

Längtar fast ändå inte.

Har det ju så bra där jag är, här på min pinne där jag sitter och lär mig utantill. Det räcker med att tänka mig dit ibland, till platserna och människorna. Allt som är en del av mig. Vi delar ju trots allt samma himmel, samma trädkronor, samma trottoarer och samma sol. Skratten och oron är likadan oavsett stad och hus. Oavsett. Tuggar i mig tankarna, vill att de ska ligga som trygga madrasser kring hjärtat. Ta emot stötarna.

Det har ju bara börjat... 

Idag är det valborg och det kliar i hela ansiktet. Pollensäsongen har satt igång på allvar. Helst vill jag bara gömma mig under täcket...

Kent har på något sätt blivit ännu viktigare för mig sedan jag flyttade ifrån Eskilstuna. Jag lyssnar inte på de gamla låtarna så ofta men just den här nya skivan kändes enormt viktig. Just precis nu. Kanske är det för att jag till den här skivan kommer att samla andra minnen från en annan stad? Kanske för att den påminner om min gamla hemstad och lugnar ner mina söndergnagda nerver? Kanske beror det på att hemma kan vara lite var som helst bara man har de rätta takterna i blodet?

Jag vet faktiskt inte exakt men det känns som att komma hem när man hör de välbekanta tonerna och Jockes säregna, lagom gnälliga röst. Det är som att minnas en gammal bortglömd vaggsång som ens föräldrar sjungit på när man var liten, varje gång. Varje skiva. Varje låt.

Jag vill så gärna skriva om alla låtarna men jag måste andas in dem först, lära mig orden och tonerna. Stänga in mig i mörkret och lyssna sönder öronen, det har de ändå längtat efter... Det finns så mycket vackert, det har jag redan hört och läst. Jo, det ska smaka förbannat gott med den här skivan.

"Kan man bygga nåt som bär oss med så lite ljus

nu när kärleken blev trött och blind

Kan man få alla de här bitarna på plats till slut

när det enda som är säkert är att

Jag ser dig

Jag ser dig

Jag kan se dig" 

Det är så konstigt hur saker och ting ter sig ibland. Den här helgen har jag försökt att låta bli att tänka på vikt och kalorier. Jag har haft roligt, skrattat mycket och ätit i princip det jag velat fast i måttliga mängder (Potatis, sås, tårta, choklad, vitt bröd, rom och cola...). I morse kände jag mig en aning uppblåst och tung i kroppen och jag tänkte att den här helgen har nog satt sina spår...

Men så ställde jag mig på vågen efter att jag varit ute på en joggingrunda och herrejistanes, jag var tvungen att kliva av vågen och ställa mig på den igen. Den visade nämligen den lägsta siffran hittills. Jag har snart gått ner 5 kg sedan jag vägde mig första gången i februari.

Nä du, nu är jag värd en god lunch och en kopp kaffe.

God morgon, jag sitter här vid mitt skrivbord, tuggar i mig ett äpple och dricker en (är inne på min andra) kopp kaffe. Fick också för mig att jag skulle lyssna på Coldplay, eller ja så var det ju inte riktigt faktiskt. Det var nämligen så att jag hade nån av deras gamla slagdängor i huvudet, surrandes runt och runt om och om igen och jag kunde helt enkelt inte få tyst på`t. Nu minns jag inte ens vilken av låtarna det var men någon av de äldre (alltså någon av de bättre). Jag har sjungit också, högt. Det är så sällan jag gör det nu för tiden. Det är liksom inte samma sak som när man bodde själv. Då kunde man klämma i när som helst utan att det kändes som om nån lyssnade på en. Jag kan liksom inte släppa loss när Korvbullen är hemma, är fortfarande inte van vid att sjunga inför andra trots att jag älskar att använda rösten på det sättet... Knas.

Inte blev det nån spelning med grabbarna (de är gubbar egentligen)  den här veckan heller, pappsingen, tillika gittaristen i den här lilla konstellationen är sjuk. Ibland funderar jag på hur jag skulle kunna använda min röst här i Enköping, sjunga i kör eller nåt sånt men så tänker jag att nää körsång är ju sjukt tråkigt. Jag vill inte sjunga en stämma, jag vill sjunga en sång. Jag var med i en kör en gång när jag var mycket yngre än vad jag är idag, en kyrkokör och ja, ni kan ju tänka er själva. Det var INTE min grej. Det var visserligen inte scouterna heller men ja då har man ju testat i alla fall.

Jag var riktigt kaffesugen ska jag be att få medge. Igår drack jag inget alls, kände mig inte riktigt okej, ont i magen och huvudvärk. Nu mår jag prima, alltså får jag dricka kaffe. Lika bra att värma upp nu innan jag åker hem för mamma kokar kaffe varje kvart känns det som. Där finns det alltid tillgång till en rykande kopp. Ja, jag är alltså på väg hem kan man säga, hem till ursprungshemmet då alltså. Jag sitter mest och sitter av tiden här i min sköna stol som rumpan nu faktiskt får plats lite bättre i.

Vad jag ska göra i Eskilstuna? Jag ska på kalas, eller ja fest heter det nu för tiden när man är lite äldre. Då duger det ju inte bara med ett vanligt saftkalas med bullar och tårta utan då måste man liksom ta tillfället i akt och hälla i sig lite alkohol. Jag har inte bestämt mig för om jag ska dricka eller inte än. Nu när jag ställer mig på vågen dagligen så känner man att det där med alkohol inte alls är speciellt bra för vikten och fettförbränningen, den stannar ju upp helt och hållet. Men så tänker jag att jag måste få ha lite kul ibland också och att jag måste vara nöjd med mig själv hur mycket eller lite jag än väger. Jag måste få ha ett liv också, kan inte bara tänka på kalorier, intag, uttag, motion och vikt och blablabla. Sedan när blev jag en sådan egentligen? Nä, vi får se helt enkelt.

Det var ju meningen att jag skulle ta med mig träningskläder också så att jag skulle kunna motionera men ärligt talat hur mycket ska man få plats med i sin väska egentligen? Jag har underkläder, tights, några ombyten, en långtröja, ett par extra tygskor och necessären. Plattången ska knölas ner också å sedan är det liksom fullt. Träningsskorna, om man nu ens kan kalla dem för det i det skicket de är, och den långa, tjocka tröjan jag har på mig när jag går ut får liksom inte alls plats. Surt sade räven om rönnbären. Ååå jag måste, måste, måste köpa nya dojjor! Jag får så förbannat ont av de jag har så det går knappt att gå i dem. Ska bara trolla fram pengar först!

Nä, om jag skulle ta och knöla ner plattången, dra igen dragkedjan på den fullsmockade väskan och pallra mig iväg till tågstationen. Jag ska mellanlanda i Västerås nämligen och träffa min föredetta klasskamrat A. Vi ska diskutera viktiga saker och förmodligen skratta ett och annat litet skratt över en möjlig lunch.

Ta hand om er där ute!