maddlur

Försökte käka tonfisk igår, det gick inte.  Satt med den förbannade tallriken i tio minuter men fick bara i mig två kokta ägg och nån matsked keso. Uäk! Till saken hör det att jag för inte alls längesedan faktiskt tyckte om tonfisk. Kunde säga att det smakade gott. Not any more!

Det här är helt och hållet Filles fel, ni vet sköldpaddan? Sedan han började äta lax och vi lägger ner det i hans matskål så har mitt tycke om fisklukt ändrats drastiskt. Vet ni vad som händer med lax när den får ligga i rumstemperatur i något dygn? Jo, den börjar stinka, den vidrigaste ruttna äckligaste lukten ni kan tänka er, lite som tonfisk fast värre. Surt på något sätt... Nu associerar jag den här doften med Fille och därför attraheras jag inte direkt av fisk som legat framme ett slag (nåja, det gjorde jag nog inte förut heller iofs...) eller verkligen smakar fisk. Det blev likadant med gurkan. Fille åt under en period, en lååång period, endast gurka och nu kan jag inte äta det heller eftersom det liksom luktar och smakar sköldpadda. Fisingens!

Dessutom så hade min kära sambo (som introducerat den här tonfiskorgiedietmaten) öppnat en burk tonfisk, ätit upp den och kastat in resterna i kylen och när jag kom hem så stank det kattmat/Fillemat i hela lägenheten. Det var det vidrigaste någonsin! Öppnade och vädrade överallt och tänkte, va e det för fel på mig? Troligtvis så reagerar ja inte så starkt på lukten när jag själv ska öppna och käka en burk men att stiga in i ett helt hushåll som luktar kattmat kändes sisådär alltså..

Nog om det, så igår då så skulle jag ju vara duktig och äta ägg och tonfisk efter gymmet. Öppnar kylen, tar fram en burk och öppnar den. Redan där vill jag gärna gå och kräkas men jag får för mig att jag ska se efter om tonfisksalladen som sambon ätit fortfarande är tjänlig. Jag lyfter på folien och kikar ner. Huvaligen, där ligger slemmiga, gråvita bitar som stinker EXAKT likadant som Filles lilla matlåda. Fy faan! Jag ville gärna kräkas igen men bestämmer mig för att kasta ut allt i soporna innan jag sätter mig till bords. Sagt och gjort. Håller andan långa stunder och lyckas knyta ihop soppåsen å ställa den i hallen. Tillbaka till min mat, en kladdig och sorglig tallrik med ägg, tonfisk och keso. Nu vill jag verkligen inte ha maten men försöker åtminstone. Tuggar länge på varje tugga och känner hur det växer i munnen. Vill kräkas igen. Gör det inte. Sväljer. Tvingar ner. Bit efter bit. Efter tio minuter av evigt tuggande och kväljningar ger jag upp. Det gick bara inte att få ner. Tonfisken är förstörd och det är Filles fel!

Jag tror inte att jag kommer stoppa tonfisk i min mun igen efter detta. Det luktar ju alldeles vedervärdigt vidrigt. Jag förstår det nu! Till middag gjorde jag köttfärsröra med diverse grönsaker i men inte heller det smakade någe vidare. Tyckte att det smakade kossa men det är säkert för att ja inte ätit rött kött på ett tag.

I och med detta så tänkte jag att är det så här det ska va nu? Ska jag äta äcklig mat som får mig att vilja kräkas? För vad? För att jag ska bli smärt och smal? Ja men då kan jag ju lika gärna skita i att äta och gå direkt och kräkas istället. Nä det här passar inte mig. Inte alls. Jag vill ha mat, god mat som jag tycker om. Jag får försöka göra om mina måltider till mer kalorifattiga versioner istället, för tonfisken, den har jag gett upp!

Till lunch idag, efter 70 minuters gymmande kokade jag helt sonika lite pasta och åt tillsammans med min köttfärsröra (hade lite hemskt onyttig ketchup på toppen också). Det smakade lite bättre men nja, köttfärssås är inte heller min grej egentligen. Slipper jag så är jag gärna utan. Nu längtar jag mest efter en fruktsallad och en kopp te. Kan man inte leva på det??? Ska kila iväg till Copp och handla nu faktiskt och till kvällen ska jag unna mig en skål fruktsallad med russin i!

Jag vill också meddela allmänheten att jag inte ätit något godis (kaffebröd, chips etc...) på en hel vecka! Jojjomensan!

Tjingelingan!

Nu har jag äntligen vågat mig in i gymmet, in genom de där oförlåtande glasdörrarna. In i den stora, läskiga salen med apparater och maskiner som jag trodde att jag inte förstod mig på. Jag var rädd och nu måste jag erkänna att jag är livrädd!! Herregud, man kan ju bli dödssjuk!

Det visade sig att det inte var speciellt svårt att bemästra maskinerna, okej, det ska erkännas att jag inte har vågat mig på de största och i mina ögon svåraste ännu. Men banne mig, jag ska dit också! Jag började lite försiktigt med ett sådantdär motionsband och efter ungefär en kvarts stirrande på panelen fylld av färgglada knappar så fattade jag vilken jag skulle trycka på för att få igång den. Jag gick svinsakta en stund tills jag hittat de knapparna där man kan höja och sänka farten. Jag höjde till 6.1 och gick snabbt i tio minuter. Under tiden passade jag på att studera andra. Jag ville se vad och hur man gjorde med de olika maskinerna. Det var mycket lärorikt!

Under dessa tio minuter så insåg jag hur mycket folk svettas och vart den svetten hamnar någonstans... Jo, jag har tränat på gym förut men då tänkte jag inte så mycket på just det här som jag nu kommer att ta upp. Denna chockerande insikt! På gymmet där jag tränade för hundra år sedan i Eskilstuna var jag och min kompis nästan ensamma bland alla maskiner. Då tänker man inte på att det resten av dygnet går runt svettiga män och kvinnor där som också använder sig av alla apparater. Det kändes liksom som om det var vårat gym på något vis.

Well, now I know it was´nt!!!

Rövsvett, det vet ni vad det är? Vet ni vart den hamnar när man efter en jogg på löpbandet ska sätta sig och lyfta lite vikter i någon maskin? Jo, på det där lilla, lilla sätet i fejkskinn! Vet ni vart svetten som kramat om handtagen under passet på crosstrainern tar vägen när man sätter sig i en maskin och ska lyfta lite vikter? Jo, på de svarta handtagen!

Vissa presoner på det här gymmet satte sig helt sonika bara i de olika maskinerna, gjorde sitt och gav sig av till nästa utan att se vad de lämnade efter sig. En pöl, eller i vissa fall ett mellan-skinkorna-streck av svett. Jojjomensan, jag studerade dem noga, människorna. Andra tog en sprayflaska och en bit papper med sig och torkade av sätet efter sig. Mycket bra! Så när jag stod där på bandet så funderade jag på om min röv skulle lämna ifrån sig svettmärken. Jag tänkte också i ungefär en sekund att jag aldrig i livet ville sitta på dessa säten där miljoner andra rumpor setat och svettats. Vidrigt när man börjar tänka på saken!

Jag blev klar på motionsbandet och bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och sätta mig på en av dessa små säten (min röv får knappt plats) till nån träna-nån-muskel-i-armarna-maskin. När jag gjort de lyft jag skulle så reste jag mig upp och kollade in sätet, jojjomensan, där var ett svettmärke! Ingen pöl direkt men man såg definitivt att någon setat där. Jag fick panik och tänkte, hur ska jag maskera bort detta nu? Här står jag och glor på min egen rövsvett och alla kan se mig. Hahaha herregud! I ren desperation satte jag mig i en annan maskin (Hallåååå, vad tänkte jag med?) och började lyfta febrilt. Samma problem uppstod och det kändes ganska jobbigt. Vem vill erkänna att man svettas om röven liksom? Samtidigt så såg jag runt omkring mig flera, både män och kvinnor som faktiskt torkade av sina säten. Jag hämtade helt enkelt en pappersbit och började torka efter mig precis som de andra. Det kändes dock inte riktigt bekvämt. Hej, jag heter Madde och jag svettas om rumpan när jag tränar så därför går jag omkring med ett stycke papper och torkar upp efter mig. (Å vad det måste slita på inredningen också med allt torkande och svabbande!! Det blir dyrt när de måste byta ut utnötta sitsar...)

Nä, hela det här systemet med svett och tork med papperstussar känns trist asså. Det känns också ganska äckligt så igår när jag var där tog jag faktiskt med mig en liten handduk som jag satte mig på. Som en barriär liksom. Jag vill inte svetta ner och jag vill heller inte bli nersvettad av någon annan som setat där innan mig. Funkade kalasbra och känns lite mindre pinsamt än att stå å spreja av och torka sätena. Jag är nöjd med min lösning och jag skiter i vad andra tycker (vissa hade faktiskt med sig saker att sitta på).

Så igår då, när jag styrketränat så ville jag köra en stund på crosstrainern. Det gjorde jag och medan jag står där så ser jag en tjej som går för att hämta en bit papper, jag förmodar att hon ska torka av sitt redskap som hon nyss använt. Hon tar detta papper och knölar ihop det till en stor boll, därefter hostar människan, rakt ner i pappret!! Alltså hon håller det för munnen medan hon hostar. Å va bra, tänker jag, att hon hostar ner i pappret och inte rakt ut i luften som många andra gör. Men när jag tror att hon ska gå och slänga pappret så går hon istället fram till den apparat hon nyss använt och börjar torka av den både på sits och handtag. Jag ville kräkas! Hon hostar alltså i samma papper som hon sedan torkar sin maskin med. Hallåååå!!!!! Efter detta var jag ännu mer övertygad om att fortsätta med min lilla handduk på sitsen och kanske även lite handsprit efter gympasset.

Vidrigt! Ska man behöva sätta på sig skygglappar för att slippa se sådana här saker. Jag vill liksom inte veta sånt. Jag vill inte veta hur många av männen som inte tvättat händerna när de varit på toa under dagen (kvinnor tvättar ALLTID händerna) och sedan går och lyfter skrot på gymmet. Jag vill inte veta hur många av de som tränar på gymmet har könssjukdomar eller urinvägsinfektioner eller torkat sig lite illa när de varit på toaletten. Jag vill inte veta! Låt mig bara vara där i god tro om att alla har en sådan exemplarisk hygien och frisk kropp som jag! (Hahaha)

Ni som tränar på gym, hur tänker ni? Funderar ni över sånthär eller är det bara jag?

Som slutsats kan jag väl säga att jag blev rädd över helt fel saker. Jag skiter i andra människor som är där och tränar, jag kör mitt race och sedan går jag hem. De får glo hur mycket de vill. Jag bryr mig inte! Däremot känns den här hygiengrejen ganska jobbig och en aning äcklig. Jag vet endast hur ren jag själv är, men alla andra då? Huvaligen.... Nåja, jag tycks ha löst rövsvettargrejen i alla fall med min lilla handduk. Jag känner mig mycket starkare alla redan och då har jag bara varit på friskis i två veckor. Jag kör vidare och så ser vi vart jag landar!

Så här glad är jag idag! Har gymmat å nu ska jag möta syrran i Västerås. Förresten så måste jag skriva ett inlägg om gym och gymmande människor sedan, påminn mig!

Sitter här och väntar på att tevattnet ska koka färdigt. Fryser så in i norden och har stoppat ner fossingarna i Korvbullens alldeles för stora fårskinnstofflor. Julen och nyåret har passerat. Det gick så fort... Måste packa ner alla stjärnor och tomtar här hemma nu men det tar emot litegrann. Jag vill gärna att julen ska fortsätta i all oändlighet.

Så här i början på januari så brukar det tjatas och gnatas om alla nyårslöften. Jag har inga sådana. Däremot så ser jag varje nyår som en sorts nystart. Det man inte gjorde eller hann med förra året kanske man hinner med eller klarar av det här året. Ju äldre man blir desto skörare inser man att livet är. Min farfar fyllde åttio för någon vecka sedan och i helgen så hade vi en stor middag tillsammans. Alla åt, drack och var glada. Men jag vill också bli åttio år och se mina barnbarn växa upp. Jag vill inte bli en soffpotatis med högt blodtryck, risk för diabetes och annat. Jag vill leva och jag vill vara frisk.

Den senaste tiden har jag mer och mer förvandlats till en stillasittande klump av missnöje. En person som inte känner sig lika glad som annars och en person som vill mer än vad hon tar sig för med. Det tänkte jag ändra på nu. Jag fick låna pengar av mamma och pappa och nu har jag äntligen köpt mig ett halvårskort med både gym och gympapass på Friskis och Svettis. Det känns riktigt bra fast en aning läskigt. Som jag önskar att någon av mina vänner kunde bo här och följa med mig till gymmet eller ta ett träningspass på kvällskvisten! Det känns väldigt läskigt att kliva in på det där fräscha, öppna gymmet alldeles ensam.

Jag tycker nämligen inte om gym. Har aldrig gjort. Det beror absolut inte på att jag inte kan träna, jag är sjukt stark och orkar oftast lyfta mer än andra tjejer (Ja, faktiskt!). Det är snarare det där att man inte får vara ifred i sin träning. Man sitter där mitt emot alla andra och svettas, blir röd i ansiktet och lämnar svettmärken på både handtag och sitsar. Magen korvar sig och de enorma tuttarna är i vägen för de flesta maskinerna där man ska flänga med armar åt olika håll och jag känner mig mest malpalcerad. Hantlar funkar och olika gå/spring/trappmaskiner men de där träningsmaskinerna med vikter asså... Jag och min kropp passar helt enkelt inte i dem. Å så måste man justera vikter och benlängder och allt vad det är.

Men nu har jag i alla fall gett mig den på att jag ska träna där. Jag kan ju åtminstone använda rullbanden och trappmaskinerna. Vi får se när jag vågar börja lyfta vikter...

Imorgon ska jag börja tänkte jag. Hann inte med sista passet ikväll. Jag ska rycka upp röven från soffan och äntligen, äntligen sätta igång och träna på riktigt! Det är så lustigt, för när man väl bestämt sig så vill man liksom komma igång på en gång. Helst igår. Nu kan jag knappt vänta tills imorgon när jag får ta på mig de nya träningsbrallorna och cykla iväg till träningen! Som jag saknat den!

Kosten skall också ändras. Vi har redan börjat Korvbullen å jag med att bunkra upp med tonfisk, kyckling och sallad. Nu ska vi bli lite mer hälsosamma och leva lite längre!

Om någon i Enköping vill hänga med och träna så hör av er! Jag vill mer än gärna ha sällskap.

Mörkret bäddade in oss igen, utan förvarning, precis som igår och dagen innan det. Det går inte att kämpa emot längre. De få löv som fortfarande orkar klamra sig fast vid sina mödrar hinner aldrig torka helt. Istället hänger de där som ledsna, blöta hundöron som då och då, av en vindpust, fladdrar till.

Det är inte så här det ska låta. Blippandet och droppandet. Det är inte alls så här det ska låta. Det ska vara tyst och nästan öde. Det ska vara vitt och alldeles fridfullt.

Det är inte så här det ska kännas. Fukten och regnet. Det är inte alls så här det ska kännas. Det ska kännas kallt och nästan torrt. Det ska vara vitt och alldeles fridfullt.

Så gav du dig av igen, utan förvarning, precis som förra året och året innan det. Det går inte att hålla dig kvar längre. De få blommor som ännu reser sig stolta över moder jord hinner aldrig frysa ihjäl. Istället står de där som hoppfulla solar som då och då, av en solstråle, får en chans att blomma om.

Ibland så tystnar man, ibland så tystnar jag. Tappar bort och gömmer sådant som bör sägas eller åtminstone skrivas ner. Har lagt flera ord, och meningar faktiskt, i en osynlig låda som är placerad under sängen. De ligger där och mognar, väntar på rätt tillfälle. Sedan vågar de sig kanske fram...

De vill kramas och pussas, precis som vem som helst. De vill smeka insidan av dina kinder och trä sig igenom hela kroppen ända upp till hjärnan. Där vill de flytta in, bygga bo och göra sig hemmastadda. Ändå så tar det så lång tid för dem att komma dit. Men vi ska hjälpas åt.

För det är sådana saker som inte kan bestämmas, det måste bara ske. Det måste ske med vindens fart och med ljusets hastighet innan man glömmer. Det måste låsas in och bevaras. Och vindarna ska suga fast i dem och låta dem flyga med bort i oändligheten. Där tas de emot i olika hamnar av varma famnar och alla är lyckliga. De är så glada, ser du? Det är inte tårar, det är lycka som de vattnar sina kunskaper med. Det glittrar och glänser.

Här vill de bo, här i lyckan. Och nog kommer de dit i sinom tid. De ska bara passera det brustna hjärtat, de frusna fingrarna, den fulla magen och den skrikande halsen först.

Orden.

Jag är lite arg på mig själv för att jag har tappat bort alla ord. Inte skrivit ner något alls på över en vecka. Varken här eller någon annan stans. Jag har bara inte haft någon lust helt enkelt. Har inte haft något vare sig vettigt eller ovettigt att nedteckna och dela med mig av. Allt har bara kännts onödigt.

Jag tror att jag befinner mig i en liten svacka, ingenting känns speciellt upplyftande. Det händer liksom inget och alla mina drömmar och mål sitter på en liten pinne högt upp i taket och ser ner på mig. Jag kommer ingenstans och det gör mig ledsen. Jag är fast i någon form av moment 22.

Jag känner inte igen mig själv, jag som brukar vara glad och nöjd nästan jämt. Jag känner inte igen den här personen och jag vill heller inte vara den. Jag försöker att göra allt som står i min makt för att bryta mönstret som den här arbetslöshetssituationen har försatt mig i. Det finns så enormt mycket jag vill göra men som jag inte kan uppfylla för att jag inte har något arbete. Jag vill bilda familj, jag vill ha ett barn men det går inte för jag är arbetslös. Jag vill jobba med texter och visa vad jag går för men det går inte för det är ingen som ser mig. Jag vill köpa ett litet hus där mina barn kan få växa upp men det går inte för jag har ingen inkomst. Jag vill ta med mig min älskade korvbulle på en resa någonstans men det går inte för plånboken är tom.

Jag försöker att fokusera på allt det fina jag har men hur kan man vara nöjd när det känns som om min personliga utveckling stannat av? Hur kan jag utveckla mig själv och min framtid tillsammans med korvbullen i den situation som jag befinner mig i nu? Jag kan inte skaffa en bebis som jag inte kan försörja och inte heller ta ett huslån. Jag kan inte och det gör mig arg ibland.

Jag kan krasst konstatera att lärarna jag hade när jag gick i låg- och mellanstadiet hade lite fel när de så fint uttryckte sig att vi var den perfekta årskullen. Vi skulle inte få några som helst problem med att skaffa oss jobb när vi gått ut skolan för att alla (det lät som om de var flera miljarder) fyrtiotalister minsann skulle gå i pension lagom tills det att vi var färdigutbildade. Jo men visst, så blev det ju verkligen. Det var ju en fin tanke och troligtvis var det också alldeles verkligt, då. Inte nu. Det är kriser här och där, krig, terrorism och annat som stökar till det. Men tacksam är jag över att vi fick höra de där orden när vi var små så att vi kunde få ha våra drömmar i fred. Tänk om någon istället sagt att det skulle bli alldeles hopplöst och rent ut sagt nästan omöjligt att slå sig fram på arbetsmarknaden trots flera års utbildning. Då hade vi inte haft något att hoppas på, att längta efter och att försöka nå.

Just nu känns det som att mina drömmar är döda. Jag vill verkligen inte släppa dem ifrån mig men jag inser att jag kanske måste det, i alla fall lägga dem lite på avstånd. Det gör ont att vilja något så mycket, veta att man kan göra det men aldrig få chansen. Jag hoppades in i det längsta att jag skulle få det där jobbet som jag var på intervju för. Jag hoppades med varje liten del av mig för det hade löst så många problem och öppnat upp det som kallas för framtid. Men saker och ting blir sällan precis så som man vill...

Jag fyller 29 år om åtta månader ungefär och jag känner mig stressad. Jag trodde inte att jag skulle vara så här "saktfärdig". Jag trodde att jag skulle ha ett par ungar och ett jobb vid den här tiden när jag var yngre. Nu sitter jag istället här och har ångest över allt som inte är. Samtidigt inser jag att jag har gjort flera bra saker för mig själv de senaste tio åren. Jag har vuxit mycket (inte bara på bredden). Jag har hittat min man och jag vet vad jag vill med min framtid. Jag har bytt stad och sagt upp mig. Ändå så kan jag inte vara nöjd. Hur kommer det sig? Vad är det som krävs?

Hade ett samtal med M när V fyllde 30 och han ansåg att jag skulle försöka se den här tiden som arbetslös som en slags semester. Han satt i en helt annan båt och önskade sig inget hellre än att säga upp sig från sitt jobb och göra något annat. Tänk så olika det är. Men jag kan inte se den här tiden som en slags ledighet, den är snarare någon slags sträcka efter start och straxt innan mål. Sträckan är oändligt lång och man kan inte se något ljus i tunneln där framme... Man kan bara hålla modet uppe, utföra sina plikter och hoppas på det bästa.

Man känner sig oerhört oviktig som arbetslös. Jag hatar att säga till folk att det är just det jag är, arbetslös. Det känns inte alls som att det är rätt sorts belöning att få efter att ha slitit i högskolan i tre år och jobbat röven av sig på ett demensboende i nästan nio. Det finns liksom ingen som tackar en för det man gjort förutom en själv. Det är ju ingen annan som ser allt jag åstadkommit så det kanske inte är så konstigt egentligen men man önskar att samhället kanske var lite mer öppet och lite mindre intresserat av pengar så att alla kunde få en chans. Jag är ny och fräsch och alldeles alldeles oattraktiv. Jag är ung och besitter en massa kunskaper men ändå så är jag inget värd. Den här synen på människor måste ändras, annars kommer vi ingenstans. Man kan inte vara 18, ha tio års arbetslivserfarenhet och en gedigen högskoleutbildning med olika examinationer i det ena och det tredje samtidigt. Det går inte.

Ååååh, jag blir så arg när jag sitter här med min kaffekopp och låter mina kunskaper gå till spillo. Ibland undrar jag om jag inte fick det där jobbet för att jag sade att jag var väldigt bra på det jag gjorde, att skriva. Ibland tänker jag att jag kanske har ett för stort ego, jag kanske inte alls kan det som jag påstår mig kunna. Jag kanske är värdelös.

Det är det här som arbetssökandet gör med en, det trycker ner en i skosulorna. Man söker jobb här och där men hör aldrig något. Det känns som om man är totalt oviktig, osynlig och ovärdig alla sorters jobb. Det finns ju alltid någon med flottare utbildning eller flera års arbetslivserfarenhet. Så hur ska jag någonsin kunna gå före i den kön?

Hade jag inte haft min korvbulle så vet jag inte vart jag skulle ha tagit vägen. Det är han som får mig att laga middag, le, skratta, må bra och leva. Utan honom, inget! Han försäkrar mig om att allt ordnar sig, det blir bra och jag är inte värdelös. Jag är fin.

Det var inte meningen att det här inlägget skulle bli just så här men nu råkade det sig så så nu får det vara... Jag är inte nöjd, inte alls men jag är väldigt glad över allt som är mitt och vårat.

Jag har gått och varit hyst agg i flera dagar, det är en sådan tid i månaden och inget undgår min irritation. Inte ens min finaste Korvbulle! Tyvär så kan jag inte rå för det, det är sådan man blir...

Jag stör mig nåt enormt på min knarrande BH till exempel som varje gång jag gör en armrörelse knorrar till och låter hela världen veta att den är ny och stel och att det är jag som bär den. Jag stör mig på att det blir mörkt klockan två på dagen och att det känns som om jag lika gärna skulle kunna gå och lägga mig istället för att ens stiga upp ur den varma sköna sängen.

Idag har jag också gått runt och irriterat mig på den delen i samboskapet som kallas för hushållsarbete. Det är nämligen jag som sköter den största delen eftersom jag är arbetslös och Korvbullen jobbar. Det faller sig då ganska naturligt att jag får ta hand om disk, tvätt, städning och sådant. Det är inget konstigt och jag är införstådd på att det måste vara så när jag bara "går hemma hela dagarna" men ibland så blir även jag trött på det... Idag har jag exempelvis svurit över damachanen som står i badrummet sedan någon vecka tillbaka. Min sambo sade att han skulle diska ur den efter att vi tömt ur glöggen och det har ju inte hänt än... Jag svor över den torra "blomman" som står bakom sambons igendammade trumset som faktiskt en gång i tiden stod undanställd i garderoben till min stora lycka. Jag skulle nämligen vattna denna "blomma" tänkte jag och den är förrädisk på så sätt att den står på ett glasfat utan kanter och släpper igenom allt vatten så att det landar på golvet... Jag tyckte att jag vattnade väldigt försiktigt genom benen på trumsetet och vände mig om för att vattna de övriga blommorna i vardagsrummet när jag sedan vänder mig om och upptäcker en enorm vattenpöl under krukan. Fort som satan var jag alltså tvungen att flytta detta trumset med tillhörande pedal (utan att i ren ilska kasta tillbaka det in i garderoben) och börja svabba upp allt vatten med hushållspapper. Jag svor högt! Jag var så arg. Varför i hela friden måste detta trumset stå just här, just nu, tänkte jag. Efter ungefär en kvarts torkande så gav jag upp, jag ställde helt sonika blomman i fönstret istället för på golvet och tänkte att jag kommer aldrig mer att ta på det där trumsetet igen, helst inte blomman heller för den delen.

I vardagsrummet bor också min sköldis Fille som ni säkert vet. I helgen fick han en bit lax som han naturligtvis inte åt upp och nu låg den och stank i hans lilla matskål. Då blev jag irriterad över det och önskade i mitt stilla sinne att han själv kunde ta undan sin mat någon endaste gång! Jag öppnade balkongdörren och vädrade ur och begav mig av till köket. Min helgedom! Jag suckade redan innan jag började dammsuga golvet och torka av alla köksytorna. I diskhon låg sambons riskastrull och skyddslocket som ska vara i micron. De sakerna har inte jag placerat där... När jag lagar mat så diskar jag upp varendaste pryl innan jag äter, eller direkt efter. Jag vill ha ordning och reda liksom. Då började jag fundera över varför det egentligen är så stora skillnader mellan män och kvinnor? Jag kan stirra mig blind på smuts på olika ställen, badrummet, köksluckorna, fönsterbrädorna, nattduksborden eller utrymmet under vardagsrumsbordet. Smulor på golvet går heller inte, då åker dammsugaren fram direkt. Men män, de tycks inte ha samma sätt att se på saker som vi kvinnor gör. De verkar inte se de dammiga fönsterbrädorna eller mjölkspillet på hyllan i kylskåpet. De verkar inte bry sig så mycket om att handfatet är tandkrämsfläckigt eller att tandborstmuggen faktiskt måste göras rent inuti då och då. De verkar heller inte störas av smulor på diskbänken, disk i diskhon (fast man har en diskmaskin) eller saker som står i vägen när man dammsuger. Hur har ni det hemma hos er? Tänker ni likadant?

Det är klart att det är skillnad mellan män och kvinnor, det måste det väl vara och ibland blir jag irriterad på att jag blir irriterad över Korvbullens städvanor och smulhögar på datorbordet som senare hamnar på golvet och fastnar under mina fötter... Kan jag inte bara slappna av och låta saker vara nån gång? Måste jag springa runt som en yr höna och städa undan minsta fläck och dammkorn? Svaret blir naturligtvis, ja det måste jag. Jag bor i en jättefin lägenhet med en jättefin man och kan inte mä när det är smutsigt och stökigt. Och om ingen annan städar, ja då gör ju jag det. Jag har hur mycket tid till det som helst. Det var likadant när jag jobbade inom vården, tömde ingen annan diskmaskinen eller soppåsen oavsett hur länge man väntade (kunde till och med kasta grejer bredvid sopkorgen för att "tala om" att den var överfull men det var i ala fall ingen som gjorde det) så gjorde ju jag det. Korvbullen brukar säga, när jag snäst åt honom nån gång, att han tänkt städa på det och det stället men att jag alltid hinner före. Det ligger något i det men samtidigt så undrar jag varför man går och tänker på att städa eller plocka undan något istället för att göra det på studs. Då blir ju alla nöjda och glada.

Ibland tänker jag att jag skulle köra på att inte ta undan allt som jag tar undan varje dag för att det ska se ut så här här hemma. Ibland tänker jag att jag inte ska damma eller ta ut soporna bara för att se hur länge det tar innan någon annan (Korvbullen då för Fille gör ju inget) gör det men det går någon timma och sedan är jag där och torkar eller kastar. Jag kan helt enkelt inte se det... Förstår ni vad jag menar? När jag får barn så kommer det vara exakt lika jävla svårt att låta bli att städa deras rum när det är stökigt. Är hela lägenheten fin så vill jag ju att barnets rum också ska vara det samtidigt som jag självklart förstår att ungen måste lära sig att göra det själv. Det är faktiskt ingen annan som plockar upp efter dig... Men här hemma, kanske är jag för snäll och ordningssam? Jag plockar undan smulhögen på Korvbullens datorbord, jag tvättar och viker hans kläder, jag sopar undan brödsmulorna efter hans morgonsmörgås när han glömt att göra det och jag bäddar sängen, varje dag! Har han blivit van med detta? Har jag skämt bort honom? Jag kan knappt komma på någon gång när han behövt ta undan smuts eller något efter mig, det gör jag själv för jag vet att ingen städar efter mig förutom mig själv. Alltså har jag att välja på att ta undan saker direkt eller vänta till morgondagen. Valet blir för mig ganska enkelt...

Jag vill inte alls kasta skit på min sambo, han är den bästa sambo man kan tänka sig men ibland så tröttnar även jag på att alltid ordna det fint när någon i alla fall glömmer att ta bort smörgåssmulor, inte hänger undan tvätten som torkat för länge sedan, plockar ur diskmaskinen eller går till glasigloon med tomglasflaskor... Det tar ganska mycket tid av min vardag att upprätthålla lägenhetens skick, tid som exempelvis min sambo aldrig ser att jag spenderar på det jag gör. Men faktum är att städning och matlagning tar ganska lång tid. Det är också ett arbete faktiskt. Och just idag är jag så urbota trött på allt vad hushållsarbete heter. Matlagning ska vi inte ens tala om... Jag åt ingen middag igår för att jag var irriterad på att min fina, fina sambo skulle göra köttfärssås och ris, typ den värsta maträtten. Jag var inte alls sugen på det, jag var inte sugen på något annat heller för den delen och i ren protest så åt jag inte maten han lagat. Därav irritationen över riskastrullen och skyddslocket som idag låg i diskhon alldeles odiskade...

Så nu sitter jag alltså här, med en ren lägenhet, ingen middag på spisen och ett blogginlägg som jag säkert kommer ångra att jag skrev. Börjar få huvudvärk också, har inte ätit någon lunch... Borde åka och handla också. Igen... Och panta tomburkarna som står i överflöd i städskrubben och alltid åker ut med ett enda kabooooooom när dammsugaren ska fram. *suck*

Jaa, för alla er som inte är sambos än, så här är det och egentligen så gillar jag det. Det är bara det att idag är jag inte riktigt mig själv. Och Korvis, du är den finaste människan på jorden trots att vi har olika syn på hushållsarbete och undanplockning av saker och ting. Puss!